Precis när jag var påväg till jobbet imorse så ringde det, det var farfar.
Vi bestämde en lunch på Torsdag, jag har inte träffat honom sen min student.
Det var snart 3 år sen.
Jag blev glad att han ringde, ser fram emot att få träffa honom.
Kul att man fick höra att man såg mager ut. Nu vet jag ju iofs att jag inte är mager, det finns fortfarande massor kvar att ta av. Men det verkar ju vara på väg åt rätt håll iaf, när det är flera som säger samma sak :)
Snart ska jag pallra mig iväg på ett medelpass. Men jag har så sjukt ont i kroppen, så jag undrar hur det ska gå.
Har träningsverk i utsidan på smalarmen, hur? Aja, jag kämpar vidare.
Btw, så är jag så jävla förvirrad just nu.
När jag tror att jag bestämt mig, händer det nått som gör mig osäker igen.
Finns både för och nackdelat åt båda hållen.
Varför måste jag vara så velig jämt?
Fuck!